Den här personen tar inte emot meddelanden från dig för närvarande.
Den här personen tar inte emot meddelanden från dig för närvarande.
Den här personen tar inte emot meddelanden från dig för närvarande.
Den här personen tar inte emot meddelanden från dig för närvarande.
Den här personen tar inte emot meddelanden från dig för närvarande.
Den här personen tar inte emot meddelanden från dig för närvarande.
Den här personen tar inte emot meddelanden från dig för närvarande.
Den här personen tar inte emot meddelanden från dig för närvarande.
Den här personen tar inte emot meddelanden från dig för närvarande.
Den här personen tar inte emot meddelanden från dig för närvarande.

That's it. The ending. The final coup de grâce. Han kom hit, vi tog en allra sista cigg, och han gick. En sista kram, som fick de allra sista bitarna av hjärtat att upplösas helt. Han är borta nu. Borta ur mitt liv. Det blir aldrig något mer. Jag kommer aldrig mer få hålla om honom om natten, känna hans andetag. Känna honom vända sig om för att lägga armen om mig. Vakna upp bredvid honom. Känna hans pussar. Det är slut. För fucking alltid.

Nu har det gått lite mer än en vecka, sen du lämnade mig. Tog dina saker och stack, utan ett ord. Lämnade dina nycklar i brevlådan.

Det gör fortfarande ont. Jag är fortfarande så jävla ledsen. Men jag har accepterat. Du vill inte vara med mig mer. Du vill verkligen inte. Du ska komma hit om två dagar, och vi ska ta en cigg, och sen ska vi säga hejdå. Jag kommer nog få säga hejdå till dig för alltid. Jag älskar dig, och därför kan jag inte vara din vän. Du måste bort ur mitt liv. Jag måste få begrava dig.

Jag drömde om oss. Jag drömde att vi gjorde slut när vi gick i högstadiet kanske. Kanske gymnasiet, men det utspelade sig i Nordin i alla fall. Vi hade gjort slut, och jag fick ögonkontakt med dig när du pratade med nån tjej. Du bar hennes böcker och tog följe med henne. Kortslutning i hjärnan. Det hade börjat nån ny snygg kille i min klass, som flörtade ganska mycket med mig. Jag började flörta tillbaka. Han rörde mycket vid mig, och jag skrattade högt när han skämtade. Du märkte detta till slut. Vid ett tillfälle satte jag mig i hans knä, och du såg plågad ut. Du gick därifrån. Men när hans händer började treva sig uppför mina lår, kortslöt det i hjärnan igen. Jag ville inte. Kunde inte. Jag sprang efter dig.

Du grät, och jag grät. Jag frågade dig vad jag hade gjort fel, som du inte redan hade gjort. Vi skulle ju inte vara tillsammans. Du hade ju bestämt det. Det slutade med att vi insåg att vi inte kunde vara tillsammans, men inte heller vänner. För en av oss skulle ut och rädda världen, och kunde inte låta något så oviktigt som en relation, hålla tillbaka den.

Jag tror jag borde lyssna på drömmen. Vi kedjar fast varandra, på ett dåligt sätt. Man ska ankra varandra, så man inte inte flyter bort och tappar greppet, men man ska inte kedja fast varandra, så man aldrig kan växa och ta sig framåt. Och det är det vi gör. Det är det vi gör.

Jag saknar dig. Idag saknar jag dig. Väldigt mycket. Jag saknar det som var bra. Jag saknar att bara ligga i din famn och höra dina andetag, med fotboll på i bakgrunden. Känna din doft. Jag hade velat borra ner mitt huvud vid din axel, kyssa din hals, och hålla din hand. Just nu hade jag velat bli kramad av dig. Inga ord, inga blickar, ingenting. Bara en kram. Fem sekunder räcker. Inga frågor. Vi låtsas som ingenting efteråt. Bara en kram. Bara en enda kram. Sen ber jag dig aldrig mer om något igen.

You broke our deal, so I'll break your heart.

Det där var det bästa sexet jag någonsin haft. På alla sorters nivåer. Det var något helt annat. Det var fantastiskt. Det var så... bekvämt. Naturligt. Gud, han är ju helt fantastisk. Så himla mysig. Så snäll, så gullig, och så söt. Hade kunnat ligga och pussa på honom en hel dag. Jag trivs så bra med honom. Jag känner mig så bekväm med honom. Jag känner mig som mig själv. Och jag gillade att vi efter sexet låg tätt intill, med fingrarna sammanflätade, och mitt huvud på hans bröst, och pratade om allt möjligt.

Det är hemskt, men jag har tänkt på framtiden. Jag förstår att det inte är det vi gör, det är inte det vi är, men jag tänker på det ändå. Tänker på vilken fantastisk pappa han hade varit, och hur bra vi hade funkat ihop. Jag tror inte att han är den rätta, jag säger inte det, men jag tror verkligen att vi har potential till att hålla. Allting är så okomplicerat. Vi är så öppna om allt. Det går att prata om allting. Ingenting är jobbigt att ta upp. Och han är så snäll och fin mot mig. Kliar mig på ryggen, och masserar mitt huvud. Utan att jag ens ber om det. Pussar mig på näsan. Håller mig i handen. Det är fint.

Men det pirrar inte i magen. Jag tycker verkligen om honom, och jag hade kunnat älska honom, men det pirrar inte i magen. Hela kroppen darrar inte när han smeker mitt lår. Hjärtat slår inte snabbare. Men när vi kysser varandra så vill jag ha honom. Då vill jag känna honom så nära mig som möjligt. Men det pirrar inte.

Behövs det verkligen?

Sen gör det inte saken bättre att han tänkt att vi ska vara hos honom om ett par helger. Sova där. Laga middag, bada jacuzzi, kolla film. Det blir lite väl romantiskt. Läskigt romantiskt. Hur ska jag kunna tackla det? Gud. Måste han vara så himla bra? Kunde han inte bara vara ett jävla svin som endast var ute för att ligga? Det hade underlättat. Istället går jag runt och ifrågasätter mina känslor. Analyserar. Längtar efter att träffa honom igen.

Let's just call it quits before it's too late.

Jag gillar honom jättemycket, det gör jag verkligen. Jag tycker om att vara med honom, och jag tycker om att kramas med honom och mysa. Kyssas. Röra vid honom. Han luktar så himla gott, och han är så mysig. Men det skrämmer skiten ur mig att han säger att han tycker om att vakna upp brevid mig, och att han håller om mig när vi sover. Det är inte vår relation. Det är inte det vår relation går ut på. Vi ska inte mysa. Vi ska inte kramas. Vi ska inte ens sova ihop. Vi ska inte längta efter varandra. Vi ska inte vilja göra något mer än att bara ha sex. Det är det relationen går ut på. Vi borde inte spendera så mycket tid ihop. Bli bekväma. Det får inte utvecklas. Det får inte bli något mer än vad det är. Gränsen borde markeras, så den inte överstigs. Det får inte gå för långt. Det får inte. Det får inte riskera att förstöras.

Känner sån oro i kroppen. Kan inte sova. Inte ensam. Cigg och Atarax borde hjälpa. Har inte fler alternativ. Det kommer bli bättre imorgon. Det blir det alltid. Får somna till musik i hörlurarna. Behöver bara ta mig igenom natten. Sen blir allt bra igen. Det blir det.

Ändå väldigt otippat att den första killen jag kysste efter dig, också blev den första jag låg med efter dig.

Vill man varken vara singel eller ha ett förhållande, så får man kompromissa. Either it'll be amazing, or it'll suck. Only one way to find out. Lets get drunk and fuck our senses away.

Fucking Johan slutade svara i fredags, så jag träffade Andreas istället, och vi ska ses imorgon igen. OCH NU HÖR HAN FUCKING AV SIG OCH FRÅGAR OM VI SKA SES IMORGON? Fuuuuuck.

Drömde om pappa igen. Drömde att vi stötte på honom, hans nya fru, och hans nya bebis. När han gick på toa så kom jag fram till bebisen och gullade med henne. Fastän det gjorde ont så försökte jag älska henne ändå, för hon var ju ändå min halvsyster. Inte hennes fel att vår pappa råkade vara ett rövhål, typ. Men när han kom tillbaka från toan och såg mig så knuffade han bort mig, tog henne i sin famn som om han beskyddade henne från mig, och röt åt mig att gå därifrån och lämna dem ifred.

Ny dejt i helgen. Fina Johan. Så söt. Verkar jättesnäll. Mysig. Sjukt himla lång med. Mamma säger att han liknar Andreas :(

Oh god. Emil hörde av sig. Han kan inte släppa mig. Fuck. Jag har ju också tänkt på honom sen vi sågs. Jag gillar honom. Det gör jag. Men det skrämmer mig. Jag vill inte ha ett förhållande. Jag vill inte ha något seriöst. Jag vill hångla runt med en massa snygga killar, och inte ha något som binder fast mig. Tynger ner mig. Men det allra värsta är väl hur mycket han påminner om dig. Känns som om jag kan se en glimt av dig i alla jag träffar.

I may be smoking way too much nowadays. Anything to replace the taste of you.

Explains all the hangovers.

Jag kommer bli kär. Jag kommer bli fucking kär. Det här händer fan inte. Nej. Nej, absolut inte. Jag får inte. Inte nu. Inte än. Jag är inte färdig. Jag är inte klar med att vara singel och leva livet. Nej. Nej, nej, nej.

Det pirrar lite i magen. Jag är nyfiken. Intresserad. Han vill träffas. Vad vill jag? Ja, men samtidigt nej. Mest ja, men kanske inte än. Livrädd. Tänk så klickar vi inte? Tänk så tycker han att jag är tråkig? Tänk så blir vi blixtförälskade och hela världen stannar upp och jag blir lyckligast i hela världen?

Ja, tänk.

För ett år sen var vi i Halmstad. Saker och ting var så extremt jävla kassa. Sköra. Jag var så djupt olycklig. Även om vi var omringade av människor jag tyckte om. Jag var så osäker på mig själv, på oss, och på vår framtid. Och Moa var där. Och till och med Jocke sa det, att du nästan var ohälsosamt besatt av henne. Varningsklockorna ringde. Jag undrar om jag inte egentligen visste redan då att det inte skulle ordna sig emellan oss.

Jag är ensam i år. Eller ensam och ensam, jag har min bror här, och Alfons. Men jag firar den inte ihop med dig eller några andra vänner. Och det känns helt okej. Mer än okej faktiskt. För jag tycker om mig själv. Jag älskar mig själv, till och med. Jag trivs så förbannat bra i mitt sällskap. Jag har vänner som jag verkligen tycker om. Som ställer upp. Men jag kan ändå välja att vara ensam, eftersom jag inte längre är rädd för några tankedemoner. Jag behöver inte bli distraherad. Jag behöver inte vara omringad av andra, för att glömma bort hatet för mig själv. För jag är så jävla bra. Så jävla fucking grym.

Jag är söt, fin, vacker, och helt jävla fantastisk. Jag är rolig, smart, charmig, och extremt jävla bra på att föra samtal. Jag kan vara lite socially awkward och unsmooth, men det är fan bara gulligt. Människor tycker om mig, för den jag är. Jag tycker om mig själv, för den jag är. Jag behöver inte längre hålla någon i handen, bland människor jag inte känner. Jag kan prata med människor jag inte känner, själv. Jag kan stå på mina egna två ben. Jag är inte rädd för någonting alls. Jag är ta mig fan fucking odödlig.

Jag drömde om honom igen. Varför? Vad är det som händer? Drömde att han flyttade in hos oss igen, och mamma valde honom framför mig. Att han hatade mig, och fick henne att hata mig också. Han var så jävla elak. Jag visste på ett sätt att det var en dröm, för jag svävade lite mellan sömn och vakenhet. Men jag kunde inte vakna. Jag kunde inte vakna. Drömmen fortsatte, fastän jag ville vakna. Det är något otroligt sorgligt över att vakna upp gråtandes, och inte kunna sluta gråta, fastän man vet att det var en dröm. Det kommer bara bli värre va? Bearbetningsprocessen har börjat, och det här är bara starten. Det kommer komma fler nätter där jag vaknar upp livrädd och svettig, gråtandes med en jävla paralyserande skräck. Det här är bara början.

Fjärde natten på kort tid jag vaknar av att jag gråter för att jag drömmer om honom. Han får inte röra Henry. Aldrig i hela mitt liv. Över min döda kropp.

Kan fan inte släppa det. Om han inte ens är intresserad av att lära känna mig, så måste det ju bero på mitt utseende? Det kan ju inte bero på min personlighet, eftersom han inte känner mig. Så jävla störande. Men hur desperat kommer jag inte verka om jag frågar honom? Helvete. Hoppas han är kär i Elin fortfarande.

Alltså jag dör. Jag dör verkligen. Hur kunde jag någonsin tro att han var intresserad av mig? Han är alldeles för jävla bra. Alldeles för jävla snäll och fin. Jag misstog ointresse för blyghet. Så jävla pinsamt. Fan ta Becca och fan ta Marina. Varför eggade de på mig så? Gav mig hopp och förväntningar? Varför skulle han någonsin vara intresserad av mig? Han är säkert fortfarande kär i Elin. Vackra, roliga, underbara Elin. Helvete. Jag vill så gärna få gosa ner mig brevid honom och pussa på hans kinder. Dra tummen över hans smilegrop. Helvete. Fan, fan, fan. Hur ska jag klara av att se honom varje dag? Fan också. Så jävla, jävla korkat. Reckless. Jag är så jävla dum.

Du är en abstrakt dröm, och jag vill ha en konkret verklighet.

Vi är bra, men bättre utan varann.

Vissa dagar är jag så nära på att ge upp. Ge in. Skriva till dig. Fråga hur du mår. Säga att jag saknar dig. Vad vill jag egentligen? Vill jag ha tillbaka dig? Nej. Inte direkt. Men jag vill ha tillbaka det som var bra. Jag vill vakna upp med dig brevid mig. Känna dina armar runtom mig. Blir kysst. Pussad på pannan. Jag försöker så jävla mycket att glömma dig. Att radera dig totalt. Förtränga alla minnen. Men på senaste tiden har du dykt upp i mina drömmar. Wille sa att jag drömde mycket om pappa för att jag behövde tänka på honom, och eftersom jag vägrade göra det under min vakna tid, så hände det i drömmarna istället, eftersom det behövde bearbetas. Jag vill inte bearbeta dig och oss. Jag är inte redo för det. Det är fortfarande alldeles för färskt. Det kommer kräva minst ett år och en pojkvän till innan jag kommer över oss. Just nu känns det som om jag alltid kommer vara infekterad av dig. Du kommer alltid finnas i mitt system.

Du är en blomstrande sommaräng, och jag är blott ogräs.

Ibland går det flera dagar utan att jag tänker på honom.

Så många tankar och känslor just nu. Så mycket att smälta. Livet har börjat ordna upp sig. Jag mår till och med bra. Väldigt bra. Det går bra med mamma, med jobbet, och med vännerna. Det går bra med mina egna mål och planer. Allting flyter på. Jag har gått och fått fjärilar i magen. Sen om det blir något av det eller inte, det vet man aldrig. Troligtvis inte, för livet ser ut så.

Vill inte ha massa förhoppningar igen. Men jag hade tyckt om det. Det hade varit fint och mysigt, och jag tror det hade kunnat kännas bra. Men det är inte det viktigaste just nu. Just nu behöver jag fokusera på mig själv först och främst. Finna stabilitet innan jag kan tillåta någon annan att vända upp och ner på allt igen. Jag är den viktigaste personen i mitt liv just nu.

Men god damn it, vad jag längtar efter att få pussa honom. Jag vill bara få prata med honom. Lära känna honom. Se in i hans ögon. Kramas. Sova tillsammans. Rent och oskyldigt. Långsamt och trevande. Jag behöver nån att hålla i handen, som gör mig lite modigare. Som ger mig trygghet och stabilitet. Men jag befarar att det inte är han. Jag befarar att det aldrig kommer hända något. Och kanske är det lika bra. För finns det något värre än att vara kär och reckless med sina känslor? People have died from less. Jag kan inte riskera det.

Jag flyttar alltså in i lägenheten den 15:e. Fan vad Wille kommer bli stolt över mig. Fan vad stolt jag är över mig själv! Måste skriva en lista på allting jag behöver köpa och fixa och ordna innan dess. Fyfan vad skönt det ska bli! Fyfan vad kul det ska bli!

Den är min om jag vill ha den. Den är min om jag vill ha den. Den är min om jag vill ha den!!! Vill jag ha den?

+ Älskar köket
+ Älskar vardagsrummet
+ Bra läge
+ Nära till Konsum
+ Nära till Jocke och Linnea
+ Nära till Martin
+ Nära till mamma
+ Nära till pizzerian
+ Ny spis, kyl, och frys

0 Sovrummet är okej
0 Liten balkong

- Gillar inte toan.
- Jobbigt att bo tre våningar upp
- Alldeles för liten garderob, men kan köpa klädställ
- Behöver köpa tv och tv-bord, HDMI
- Möbler
- Städgrejer
- Köksgrejer
- Behöver måla

Gud, jag vill ha den.

Det kryper i hela kroppen och JAG VILL, JAG VILL, JAG VILL, men vågar jag verkligen?

Asså lilla fina älskade Johan var fortfarande kvar när jag gick hem vid midnatt. Stackarn har ju jobbat sen morgonen, och inte ätit sen lunch. Får ju ont i hjärtat typ. Fast blev verkligen varm när hans ansikte lyste upp av Twixen. Lilla, lilla snutten. Åh så fint. Får köpa på mig mer choklad just in case...

Den oron jag känner för honom, är det den oron Anders känner för mig? Jag äter ju åtminstone ordentligt. Kommer inte bränna ut mig. Kan jobba, vill jobba, måste jobba. Varför måste jag vara ledig? Jag vill inte bli lämnad med min ångest.

När benen inte längre bär får jag släpa mig fram. Vad som helst, bara jag inte står still. Står jag still så hinner du ifatt mig, och det får bara inte hända. Jag måste bort. Så långt bort ifrån dig som jag kan.

Jag har gjort mitt bästa för att lägga dig bakom mig, men vissa nätter får jag fortfarande ont i magen när jag tänker på hur du behandlade mig.

Nu är jag ledsen. Så ledsen. Jag är ledsen för att han är så himla söt och fin och bra, och så himla himla snäll, men jag vågar inte utforska den spelplanen. Jag vågar inte dyka ner i vattnet. Det skulle kanske kunna bli något, det skulle kanske inte bli nåt alls. Han kanske är intresserad, han kanske inte är intresserad alls. Jag vågar inte ens ta reda på det. För tänk om han faktiskt vill? Tänk om alla leenden har betytt något? Om alla har rätt? Om han faktiskt på riktigt är intresserad? Vad i helvete gör jag då? Jag vill inte bli konfronterad med ett val. Jag backar hellre nu, innan det går för långt. Jag tänker backa, och jag tänker springa, så långt jävla bortifrån som jag kan.

Apatin är värre än ångesten. Jag klarar inte av att bara ligga och stirra upp i taket. Allting är så tyst och avtrubbat. Jag vill ingenting. Känner ingenting. Är inte ledsen. Är bara. Jag bara existerar. Andas. Men lever inte.

Jag vill inte dö. Jag vill bara inte leva, som Pär sa.

Väntar på att Ataraxen ska kicka igång. Blir genast lugnare av att veta att jag kommer vara lugn om en kvart. Placebo hade antagligen funkat på mig.

Ångrar lite att jag tackade nej till sömntabletter. Men det är verkligen inget alternativ ens. Ångestdämpande borde räcka. Den slår ut mig helt.

Den du var, är den du kommer förbli. Hur mycket du än ändrar dig, så är det ändå så här jag alltid kommer minnas dig.

Glömde Ataraxen hemma. Bröt ihop. Fuckade ur. Snäste av Paulina. Grät lite mer. Ugh.

Säckade ihop igår morse. Blodtrycksfall. Magkramp som in i helvete. Mådde dåligt. Var ledsen. Orolig. Tog en Atarax runt lunch. Blev apatisk. Kul liv. Spännande att se vad denna dag kan erbjuda.

Har nästan sovit hela dagen. Vet inte om jag är tröttare än vanligt, eller om medicinen gör mig slö?

Om valet står emellan att för alltid vara ensam, och att vara tillsammans med någon som inte bryr sig ett piss om mina känslor, så är jag hellre ensam.

Atarax och Fluoxetine. Han föreslog sömntabletter och några andra anti-depp istället, but there's no chance in hell att jag tänker ha sömntabletter i detta hem. Aldrig någonsin. Jag försöker att se fram emot lördagkväll. Jag vet att jag behöver sällskapet. Att isolering är förödande. Speciellt när jag inte har tid hos Wille förrän om över en månad. Jag vet det, men jag är nog fan inte sugen på sällskap ändå. Inte ens om det är av några jag genuint tycker om. Men det är inte hållbart att gömma mig i mitt rum, marinerandes i ångesten.

Jag vill inte gå till jobbet. Jag vet att det kommer resultera i ett ihopbrytande. Jag fungerar inte just nu. Jag vill inte se någon. Jag vill bara vara ensam. Jag vill bara sova. Allt är så fucking meningslöst, och allting jag gör är tomt. Meningslöst. Gör det bara för att göra det. Leder inte till någon nytta alls.

Ge mig ångestdämpande, snälla. Jag tror jag går sönder.

Det går inte en enda natt utan att jag drömmer honom. Inatt försökte han ta Henry ifrån oss. Jag klarar inte av det här med. Jag vill bara ha en natts sömn utan att få vakna upp ledsen.

Allas förhållanden överlevde vårat. It makes me sad.

Är det nu mitt liv blir bättre? Är det nu det vänder? Jag hade sån tur på tentan. Misstänksamt mycket tur. Och nu detta. Ville så himla gärna få hångla lite med honom på julfesten, trots Andreas. Satte som mål att hångla med honom innan jag slutade. Och nu detta. Lite hjälp på traven. Kanske ömsesidigt intresse? Jag vet inte. De säger det, men jag vet inte. Det är väl sånt man bara säger? Men gud, han är så söt så jag inte vet var jag ska ta vägen.

Gud, har tänkt på honom hela dagen. Igenom hela tentan. Man I wanna snog that face. Monday should be interesting.

Nu är jag tillbaks där vi träffade varandra för första gången. It doesn't hurt one bit.

Skriva och sudda, skriva och sudda.
Vill säga att jag inte är kär i honom, because I'm not, men vill inte att han ska tro att jag inte är intresserad av honom, because I am. Oh why must it be so hard...

Vaknar upp med en känsla av what the hell really happened last night? What was that? I know I enjoyed it. Didn't mind the bantering. Certainly didn't mind spending time. Talking. Intresset har hållt sig kvar sen i julas. He's fucking adorable. Fantastisk på alla sätt och vis. And his mom loves me. And his sister is practically my new best friend. But I don't know. But god I wanted to press my face to his.

Anders och Jocke. De är rätt fina ändå. Hör vad de säger. Förstår. Men jag har ingen bra erfarenhet av pappor. Det är enklare att typ mig till Cilla istället. But god, do I appreciate it.

Wille tycker att jag displayar alla tecken på depression. Vet att jag isolerat mig mycket. Men när en lycklig familj var grundpelaren för mina drömmar och framtidsmål, och den numera är raserad, så har jag ingenting kvar. Jag har ingenting att bygga en framtid på. Jag har ingenting att se fram emot.

Jag kanske ska boka den där läkartiden ändå. Jag har ju Marina. Vi är ju åtminstone två. Kan stötta varandra igenom det. Fina älskade Marina.

Huvudet är så himla grötigt. Snittar 4h sömn per dygn. Mycket kaffe och energidryck. Jobb på dagen, plugg på natten, och lite sömn däremellan. Glömmer av att äta. Konstant stressad. Hoppas jag klarar tentan, så jag kan pusta ut lite.

Even when I feel like utter shit, I still seem to put your feelings ahead of mine. What for? You suck.

Jag hör ditt namn i vinden. Känner din doft över axeln. Du är överallt, och jag önskar du var borta.

De är här igen, och även om han inte är det så hör jag hans röst i sorlet.

I need to get out of this hell hole. Where all the memories of you are stored.

Hatar helger. Hatar, hatar helger.

Trött på att förstöra allt jag rör vid.

Ibland tänker jag verkligen att det hade varit så jävla rätt åt henne om jag tog livet av mig. Who's laughing now, typ. Det är hon som driver mig närmre och närmre kanten. Hon, i kombination med er. Jag står inte ut mer.

Hade jag inte ringt ambulansen hade jag behövt leva med det på mitt samvete resten av mitt liv.
The aftermath av att ha ringt ambulansen är att hon kommer fortsätta guilta mig resten av hennes liv.
I can't win. Och jag kan inte säga något, för hon är så bräcklig. Det är mitt fel att hon lever, och därför ska jag straffas för det så länge hon lever. Hon valde att avsluta livet, och jag valde att tvinga tillbaka henne. Det var jag som gjorde sista draget, och det är jag som får stå mitt kast. Jag kommer aldrig ha ett eget liv. Jag kommer aldrig få leva mitt liv så som jag själv vill. Vad är det för mening med att leva om man alltid måste vara någon till lags? Det är inte mitt ansvar. Det är inte mitt fucking ansvar.

Nytt all time low varje vecka. Och veckan har bara börjat. Känns som om jag bara kan känna ilska eller sorg just nu. Har jag inte näven hårt knuten, så bränner tårarna. Det finns inget mellanläge. Det finns ingen annan känsla. Jag är så arg. Så jävla, jävla arg. Och jag är så ledsen. Så himla, himla ledsen. Jag skäms inte längre. Jag skäms inte över att stå på jobbet och gråta öppet. Och jag skäms inte, när jag stormar iväg från min chef tvärförbannad, efter att ha skällt ut honom. Jag känner ingenting annat än ilska och sorg.

Det finns ingenting kvar. Det finns ingenting som livet kan erbjuda mig som jag vill ha. Jag har mått dåligt förr, men då kände jag fortfarande hopp. Nu känner jag ingenting. Jag vill inte ha barn. Jag vill inte ha kärlek. Jag vill inte ha pengar. Det finns ingenting jag vill ha. Jag vill att min sömn ska vara för evigt. Jag vill inte vakna upp till en ny dag där allting känns förjävligt och jag mår skit. Jag vill inte ens leva för min bror. Jag älskar honom, men inte mer än vad jag mår dåligt.

Det är nog ensamheten som är värst. Hur jag dag ut och dag in vaknar upp i sällskap av min ångest. Den är min enda konstant. Den enda som finns där för mig. Den enda som jag vet att jag kan räkna med. Jag vet inte om jag nånsin har känt mig så jävla ensam. Så förbannat jävla lämnad. Det är ingen som är här. Inte en enda människa. Alla är små ikoner på internet, ständigt där, men aldrig i verkligheten. De är alltid tillgängliga, men aldrig på riktigt. Ingen är på riktigt. Mina relationer är inte verkliga. Alla vänskaper är någonting jag fått för mig. Kanske är det till och med min uppfattning om vad vänskap är, som är på låtsas. Kanske är det den som är overklig. Surrealistisk. Det blir lite mer outhärdligt för varje vecka.

Jag trodde det skulle bli bättre nu. Nu när vintern och mörkret är borta. Men jag stänger bara in mig i mitt rum, drar ner persiennerna, och låter ångesten froda. Och jag vet att de vet. Jag vet att ni vet. Jag vet att de ser, och jag vet att ni ser. Och jag vet också att det är jag som valt detta. Jag vet också att det är jag som har förmågan att ta mig ur denna avgrund. Men jag har inte orket. Jag har inte motivationen. Och ärligt talat har jag inte viljan heller. Jag vill inte bli bättre. Jag vill inte må bra. För jag vet att det innebär att jag då riskerar att ramla ner igen. Jag vill inte bli förd bakom ljuset. Jag vill inte bli intalad att allting är bra, och att jag är så jävla lycklig, för att sen plötsligt vilja dö igen. Jag fortsätter hellre må dåligt tills jag inte står ut längre. Då vet jag vad jag har att vänta mig i alla fall.

Det finns ingenting som håller mig tillbaks. Det finns ingen mening. Det finns ingenting som skänker glädje. Det enda som finns är tusen anledningar till att jag mår dåligt.

Once upon a time I used to dream I'd be your wife 
I could hear the bells were ringing, I was dressed in white


Den där förbannade naiviteten. Hur jag helt plötsligt överger all common sense, och glömmer att hålla uppe mina murar så fort jag blir kär. Det är som om allt annat genast hamnar i bakgrunden. Bleknar i jämförelse. Du var perfekt. Jag såg inga fel. Allt som du gjorde fel, och allt som gjorde mig ledsen, rationaliserades bort. Jag kanske bara var överkänslig? Du var ju bara ärlig, kunde jag verkligen klandra dig för det? Det vet jag väl ändå själv, att jag inte direkt är den finaste som finns. Varför upprörde sanningen mig? Ville jag verkligen hellre få höra lögner istället? Du har alltid stått för att du är objektiv, logisk, rationell, och ärlig. Så det som du säger kan inte vara något annat än sanning. Det är jag som är känslosam, tar för illa upp, läser in för mycket. So what om jag inte är lika fin som någon annan? Det behöver inte betyda motsatsen.

Du var störst, bäst, och vackrast. Du var min ultimata sanning. Jag såg upp till dig. Jag litade på att du visste bättre. Kunde mer. Hade rätt. Att hur mycket jag än tvivlade på mig själv, så behövde jag aldrig tvivla på dig. Kanske var det det som var mitt downfall. Jag avgudade dig lite för mycket. Älskade dig lite för mycket. Du var alltid ouppnåelig för mig. När du kysste mig stannade hjärtat, och jag kunde inte förstå att någon som jag varit kär i i flera år, valde att kyssa mig. Men när du föll ner från himlen och landade framför mina fötter, var du bara mänsklig. Full utav brister, och långt ifrån den fulländade varelse jag trodde att du var.

Ansvarsfördelningen fungerar both ways. Jag vet det nu. Det var aldrig ditt ansvar att se till att jag inte blev sårad. Ansvaret låg hos mig. Det var mitt ansvar att hantera mina känslor. Att ta itu med dem. Du ansvarade för att inte säga sårande ord, och jag ansvarade för att inte bli sårad av dina ord. Bryter vi ner dina ord, så blir de till stoft. Trodde jag verkligen att jag var lika fin som henne? Nä, det gjorde jag ju inte. Men jag tyckte inte du var lika fin som honom heller. Men det betydde inte att du inte var bra nog för mig. It worked both ways.

Det funkar inte för mig. Jag är för reckless med mina känslor, och jag kan inte riskera att ramla i fallgroparna gång på gång. Jag vill inte drömma om en framtid som senare krossas. Jag vill inte fantisera om ett hus, med små barnfötter som springer omkring i trapporna tillsammans med hundtassarna. Jag vill inte drömma om ett löfte att alltid älska varandra i nöd och lust. Jag vill inte se dig framför mig, med kammat hår, finskor, och kostym. Jag vill inte planera i förväg vad för blommor jag ska ha i min bukett. Jag vill inte se dig hålla i vårt barn för första gången. Hur barnets små små fingrar greppar tag om dina grova fingrar. Jag vill inte måla upp en framtid som inte existerar. Som aldrig kommer existera. Och jag vill inte se det som har existerat, passera i revy. Jag vill inte känna din värme, erinra din doft, och höra dina andetag. Du existerar inte längre. Du är inget mer än ett gammalt minne.

Du kommer vara lika död som han är. Jag kommer inte komma ihåg dig. Jag kommer inte minnas den exakta nyansen av blå i dina ögon, och jag kommer inte reagera på något enstaka ord eller uttryck någon säger, för att du brukade säga samma sak. Jag kommer inte minnas hur du smakar, veta hur du känns. Du bleknar, och till sist är du bara en vit fläck. En fläck som jag skrubbat och skrubbat med blekningsmedel. Och även om det förstör mitt vackra mönster med en stor vit fläck på, så är det bättre än den smuts som var där innan.

Ingen ska någonsin få den makten att få mig att må dåligt igen. Jag tänker inte lämna mina känslor i någon annans händer. Människor är oberäkneliga. Är det något som är säkert, så är det att de alltid gör mig besviken i slutändan. Så nära ska ingen få komma igen.

Så fucking trött på att känna mig som en jävla förlorare, som inte kommit nånstans i livet. Jag vill ta mig framåt, inte stå och stampa på samma ställe i flera år. Vill inte vara någon jävla parasit som ska snylta på andra. Gud.

Nu har jag mått konstant dåligt i nästan ett år. Den senaste tiden har varit ganska så mycket jobbigare än vad den var första delen av året, men det har ändå varit dåligt rakt igenom. Jag gick från att känna mig värdelösast och fulast i hela världen till att tappa orket och livslusten helt. Allting avlöste varandra. När tar det slut? När blir det bra igen? När jag spenderar majoriteten av min fritid med att ligga i sängen och gråta för att allting känns förjävligt, så känner jag att det kanske är dags att ge efter för tankarna. De vinner ju ändå över mig. Jag har förlorat allt som var viktigt för mig. Kärleken. Drömmarna. Hoppet. Orket. Motivationen. Allt är dött. In due time, so will I, I guess.

Jag ber alltid om ursäkt i förväg. Ursäktar mitt beteende. Sätter upp varningsskyltar.

Du är helt fantastisk, och jag tycker om dig så mycket, och jag vet att du tycker om mig, men du måste veta om det i förväg att jag antagligen kommer såra dig.

Du är en av mina närmsta vänner, men du måste veta om det i förväg att det antagligen inte kommer förbli så.

Du är en av mina favoritmänniskor i denna värld och jag känner sån värme för dig, men du måste veta om det i förväg att du en dag kommer göra mig besviken och efter det kommer det aldrig någonsin bli detsamma igen.

Säger jag det för att frigöra mig själv från allt ansvar? Så jag kan skylla på att jag sa det redan från början? Eller säger jag det för att jag på riktigt vill varna dem, så de har en chans till att sticka så fort som möjligt? Är det en självuppfyllande profetia? Sätter jag sån press på dem att de till slut faktiskt fuckar upp?

Jag vet inte. Allt jag vet är att jag inte vill ha någon bunden till mig längre. Jag vill inte att någon ska stödja sig på mig, och jag vill inte stödja mig mot någon. Jag har ingen tillit kvar att ge. När de två människor som ska finnas för mig igenom allting, och skydda mig från allt ont, istället är de som åsamkat mig mest skada, då vet jag inte vad som är upp, och vad som är ner. Om den ultimata sanningen inte är sann, vad kan jag då tro på?

Hela min värld är splittrad, och jag känner mig ensammast i universum. Ingenting är sant. Ingenting är äkta. Ingenting har någon mening. Min existens är meningslös. Jag tillför världen ingenting. Ingenting gör mig unik. Jag är bara en i mängden. Världen hade inte stannat bara för att mitt hjärta gör det. Att inte leva, och att slippa må dåligt, låter som en lättnad. Det finns ingenting här för mig att hämta. Ingenting mer jag kan få ut utav livet. Inga barn. Ingen lycklig familj. Utan det saknar mitt liv mening. Och om mitt liv saknar mening, vad lever jag då för? Det finns ingenting som gör mig lycklig. Inte på riktigt. Och om ingenting gör mig lycklig, hur ska jag då orka leva, när ingenting motiverar mig?

Det är kanske att ta i att säga att jag vill dö. Men jag känner mig redo. Jag känner mig färdig med att leva. Jag känner att jag sett tillräckligt utav världen för att veta att jag inte vill stanna här. Det finns inget mer att hämta.

Jag letar efter ledtrådar i dina statusuppdateringar. Dina tweets. Kollar på filmer du skriver om. Lyssnar på låtar du länkar. Tänker att i dem finns det kanske ett dolt budskap som du vill sända mig. Finner oftast ingenting. Glömmer hela tiden bort att vi är olika. Att där jag lämnar spår ser du ingenting. Så allt det där jag försökt säga, har passerat dig förbi. Allt jag skrivit mellan raderna, har du aldrig läst. Du glömde läsa det finstilta, och fick därmed aldrig reda på vem jag var. Jag önskar du hade sett mig. Vetat vem jag var. Kanske hade du då förstått det som händer nu.

It slipped right through your hands, because you don't know how to take care of valuable things. Nothing's more important to you, than you. You're all that matters.

Ligger här i sängen med hans tröja på, och hans ankor bredvid som vanligt. Även om han har varit borta från mitt liv i två år, så finns han fortfarande kvar i min vardag. Det finns inte ett enda spår utav dig i mitt liv. Inte ens en bild av oss. Det är som om du aldrig har existerat. Jag kan inte hitta något som kan länkas till dig. Det gör mig ledsen, men det gör mig även lättad. För jag vet att Pandoraboxen med hans kärleksbrev, presenter, och andra saker, är anledningen till att jag höll fast så länge vid minnet av oss. Jag blev påmind om honom hela tiden, och saknaden växte, och hjärtat fortsatte värka. Den senaste tiden har det gått flera dagar utan att jag tänkt på dig. Det finns inget som påminner om dig. Du håller på att dö ut. Tids nog är du död.

I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered, I can't be bothered

Känner jag detsamma om fyra år hoppas jag att jag steriliserar mig. För säkerhetsskull. Just in case I ever change my mind. Can't risk it. Can't afford it. Can't be selfish.

Jag hör vad du säger, men jag vägrar att lyssna.

Change is inevitable. It'll happen sooner or later.

Mitt största regret kommer alltid vara att jag inte had the guts to make a move. Jag var så himla, himla kär, men så jävla, jävla feg. Min första kärlek. Det hade varit häftigt. Besides, fuck I would brag about you. Jag får nöja mig med att vi legat i din säng och ätit glass. Och att du gav mig mitt livs allra första pirr i magen när du sa att jag var som en magnet, eftersom du alltid drogs till mig. But also the first taste of heartbreaking sadness.

You'll never know what I'm thinking, but you'll always know what I thought.

ATT HAN PÅ RIKTIGT ÄR VÄN MED MIN BROR, MEN HAR BLOCKAT MIG ÖVERALLT.
Så jävla fucking fjantigt and why the fuck does it bother me so much?

Sjukaste jävla sammanträffandet nånsin. Insåg idag, idag av alla datum, att Andreas som jag jobbar med, har ett välbekant efternamn. Ett som jag läst förut, och lagt på minnet. Det slog mig att han är gift med hon som gick i din parallellklass. Det är så fucking konstigt. Idag av alla dagar. Världen är så konstigt liten. Fick en smärre chock när det visade sig att han vet vem du är, och till och med känner dig. Det blir liksom ännu en anknytning till dig som jag har. Visserligen via en omväg, men ändå. Det är sjukt konstigt bara.

Oh, would you look at the date.

* Ilskan
* Fakturan
* Andreas
* Fantasierna
* Att stanna upp och känna efter
* Tabletterna verkar gjort henne korkad
* Döden
* Ensamheten
* Jocke och Linnea
* Nätterna
* Ansvar och beskyllning
* Bristen på empati
* Överkompensering på jobbet

A stone wall would probably even give me some sort of comfort, just by being there. But that's the thing, isn't it? Being there. Words don't mean shit, they only make things worse. Actions prove something. But you've always been the passive part. Which is fine. Suits your character. Just not my needs.

Jag hatar dig inte. Jag hatar bara att du är fullkomligt värdelös på detta. A stone wall could help me better.

You don't get a fucking free card. Nothing you do can change what you've done. Du var inte där när jag behövde dig. Du var inte där när min värld rasade. Du var inte där när jag grät oavbrutet. But thanks for the text. I know it took a lot of effort. I don't know what I've done to deserve your kindness. Thanks for cheering me up when the worst has passed by. Really needed that.

Nätterna är värst. Ångesten lever på mörker och ensamhet. Växer sig större och större, tills den tar över allt. Kväver mig. Om du ska döda mig, så gör det nu då. Dra inte ut på det. Jag kommer inte ens kämpa emot. Bara fucking kväv mig så jag slipper skiten.

Hade kunnat slå ett jävla hål i väggen just nu. Måste komma ihåg att aldrig tänka att det inte kan bli värre, för då blir det genast det.

You're a god, with all the answers in your hand. With the ability to heal all broken people, and mend their souls. I bow for you. You're just fucking great. Störst, bäst, vackrast.

Det är gulligt att du tror att du kan hjälpa mig. När har du någonsin fått mig att må bättre när jag mått skit? Jag antar att förmågan att trösta mig upplöstes i samma stund som du blev anledningen till att jag behövde trösten. But it's cute, your effort. It's sweet how you think you can fix it all. You're a god. Fucking invincible.

You don't ruin the people you love. If you do, then you don't.

Jag ser framför mig hur jag klöser och klöser på skalpen, tills den öppnar upp sig. Hur jag viker upp slamsorna åt sidan, och ger mig på kraniumet. Slår och slår tills den ger vika, och smulas till stoft. Kör ner mina fingrar i hjärnan, trycker, mosar. Tar en handfull och slänger det på golvet. Spottar på det. Trampar på det. Smetar ut det över hela golvet. Häller på bensin. Tänder. Ser hur allt det som är jag, bara brinna upp. Försvinna. Upphöra. Tills jag inte längre är jag. Tills det som var jag är dött.

Att least you're here tonight. Det är en fattig tröst, but at least it's something. Jag älskar inte dig längre, men det gör mindre ont att veta att du en gång älskade mig. Jag vill inte ha dig här, samtidigt som jag behöver din famn. Det är en bra kompromiss. Det tar mig igenom natten. So for that I'm grateful. Even though you fucking suck.

Är allt jag gör och säger ett jävla rop på hjälp eller? Väntar jag på att någon ska komma insvepandes i mitt liv, och rädda mig från min olycka? Plocka upp mig, hålla om mig, pussa mig på pannan, och berätta vad jag behöver göra för att allt ska bli bra igen? Ja. Ja, det gör jag.

Jag vill vara självständig, jag vill vara stark, jag vill vara tuff, och jag vill klara mig själv. Alla vet det. Det är det enda jag någonsin sagt. Så när benen ger vika och jag är ensam så får jag skylla mig själv. Jag är ensam, för att det var det jag valde. Det är inte rättvist av mig att vara ledsen och besviken på människorna i min närhet, när det är jag som sagt till dem att inte hjälpa mig. Jag kan inte förvänta mig att få hjälp, när jag inte ber om den. När jag avvisat den.

Måste jag be om den nu? Måste jag gå ner på mina bara knän och kräla? Jag önskar jag inte hade den möjligheten. Jag önskar någon stormade in i mitt liv och tvingade mig ta emot hjälpen istället. Då hade jag kunnat låtsas som om jag inte ville ha den. Inte behövde den. Lite too late for that, nu va? Yeah, I figured.

Det är mina val som har lett mig hit. Det är jag som får stå mitt kast. Det är för sent.

Jag önskar jag var svag. Jag önskar det inte var som Wille sa. Jag önskar jag var alldeles för psykiskt instabil och alldeles för sjuk för att vara medveten om något. Jag önskar jag hade en god man som kunde fatta alla beslut åt mig. Jag önskar jag var ett lobotomerat tomt jävla skal som inte var kapabel till någonting alls. Som bara kunde följa order.

Jag önskar jag kunde få sluta fucking känna. Jag önskar att inget av det som förstört mig så jävla mycket, någonsin hände. Jag önskar jag kunde sluta vara så jävla ledsen hela jävla tiden. Jag önskar jag kunde sluta må dåligt. Jag önskar det bara kunde ta slut någon jävla gång. Vare sig det sker genom att det slutar göra ont, eller genom att jag inte längre andas. Bara det upphör.

Tankar på döden har förekommit. Jag tänker att Henry behöver mamma mer än vad han behöver mig. Och om jag skulle dö, så skulle mamma aldrig göra om det. Hon skulle aldrig någonsin lämna honom. Det är bättre att jag dör, än att hon gör det. För honom. Han klarar sig. Mamma hade nästan förtjänat det. Fått känna på hur det känns. Jag har inte mycket kvar. Jag har inget jag vill eller behöver hålla fast vid. Allt är så meningslöst.

Vad är det för mening med att leva om jag ändå kommer vara ensam? Om jag aldrig blir lycklig? Jag tänker inte spendera livet med någon som får mig att må dåligt. Jag tänker inte riskera att mina barn får en pappa som jag hade. Finns det ens en minimal risk, så tar jag inte den. Vad är det för mening med att leva, om jag inte kommer få barn? Om jag inte kan få älska? Om jag inte ens kan älska? Clearly, I fucking can't.

Vad är relationer för mig, mer än ett slags tidsfördriv? Människor kommer och går. In och ut. Ingen är konstant. Ingen är viktig. Alla relationer bara dör ut. Jag vet inte hur man vårdar dem. Jag kan inte älska, in the long run. Jag är för fattig i själen. Är inte kapabel till att ge. Det är som om det är energidränerande för mig att älska. Att ju mer kärlek jag ger till någon, ju mer dör jag inombords. Är det så det är och alltid kommer att vara, eller har jag bara haft oturen som stött på personer som långsamt dödat mig? Jag vill inte ens veta. Allting är så jävla ovärt.

Det finns ingenting jag vill leva för. Ingenting känns viktigt. Jag vill inte spendera mitt liv ensam. Jag dör hellre nu, än att dra ut på olyckan. Jag är så trött. Uppgiven. Jag vill inte spendera resten av mitt liv med att känna så här.

Clearly, I can't handle this on my own.

I jinxed it, didn't I? Cursed be that mouth of mine.

Ride out the pain in silence. There's no other way than to endure it.

Magont. Jag vill verkligen inte. Minst av allt i världen.

If I could have everything undone, I really think I would.

If you want some answers, try to do a little bit of research.

Undrar så ofta om jag menar det jag säger, eller om jag bara säger det för att övertyga mig själv. Känner jag det jag känner för att jag känner det, eller för att jag är ensam?

Vad gör mig lycklig? Eller vad gör åtminstone att det gör mindre ont? Vad dämpar ångesten åtminstone lite?

Jag önskar jag hade dina gosedjur här, men de ligger i någon av alla tusen flyttlådor på vinden. Jag är så jävla ledsen och jag måste ha något att hålla fast mig i. De kommer inte grounda mig, de kommer inte ge mig stabilitet, men de kommer falla med mig när jag faller isär. Jag behöver känna att någon en gång i tiden älskade mig villkorslöst. Jag behöver det konkreta. Beviset. Inte något flyktigt. Inte ord som i efterhand känns tomma.

Det blir bättre imorgon. Hur ledsen jag än varit under dagen imorgon, så kommer jag må bättre under kvällen. Det är den enda trösten jag kan hålla fast vid. Jag behöver bara stå ut lite till.

Om jag ändå kunde self-destruct utan att ta med mig andra ned i fallet.

"Hellre ledsen med dig, än glad utan dig."
"För jag är hellre olycklig med dig, än olycklig ensam."

Länge var det så. Hellre må dåligt med någon, än att vara ensam. Även om jag mådde dåligt, så hade jag ändå någon. Någon som jag typ kunde kalla min. Vilket annat alternativ var ändå bättre än att vara ensam och oälskad. Jag hade så fel. Båda gånger. Stannar man i en sådan situation bryts man ner för varje dag som går. Ingenting kan växa i misären. Slår man sig loss så har man åtminstone en chans till att repa sig. Det är skillnad på att känna sig ensam i ett förhållande, och att vara ensam själv. Är man ensam själv så förvandlas ensamheten till självständighet. Jag kan inte vara beroende av någon som inte alltid levererar. Jag vill inte förvänta mig guld och gröna skogar, för att sedan kanske få en öken. Jag vill veta vad jag har att förvänta mig. Jag vill veta att jag kommer komma till en öken, så jag åtminstone kan förbereda mig. Jag kan inte fortsätta famla i blindo. Jag kommer ramla och slå mig när som helst, jag vet det. Jag kommer gå under. Jag kan inte fortsätta riskera mitt psyke. Jag måste bryta mina jävla mönstren. Kan inte fortsätta göra samma jävla misstag.